Nollor som står före den första siffran som inte är noll räknas inte som värdesiffror. Till exempel har 0,006 en värdesiffra. Nollorna visar bara var decimaltecknet ligger.

Nollor i slutet av ett decimaltal räknas däremot som värdesiffror. Till exempel har 5,00 tre värdesiffror. De två nollorna visar att värdet är angivet med den noggrannheten.

Nollor mellan andra siffror räknas alltid som värdesiffror. Till exempel har 1002 fyra värdesiffror.

För heltal som slutar på nollor måste man vara försiktig. Talet 1200 kan till exempel ha två, tre eller fyra värdesiffror eftersom det inte framgår hur noggrant talet är angivet. Om det däremot står 1200,0 vet vi att talet har fem värdesiffror.

Exakta tal är sådant som är bestämt genom att räkna eller definiera, till exempel att en bil har 4 däck, att du har hängt upp 5 vikter eller att en triangel har 3 hörn. Sådana tal begränsar inte antalet värdesiffror i svaret och kan ses som att de har ett obegränsat antal värdesiffror.

Ett exempel är om du räknar med 3 likadana föremål. Talet 3 är då exakt eftersom det är ett antal och inte ett uppmätt värde. Om varje föremål har massan 2,4 kg blir den totala massan 7,2 kg. Det är mätvärdet 2,4 kg som bestämmer noggrannheten, inte talet 3.

Samma sak gäller exakta enhetsomvandlingar. Till exempel är 1 m = 100 cm exakt, så faktorn 100 minskar inte antalet värdesiffror.

Var däremot försiktig med fysikaliska storheter som har mätts upp. Bara för att ett värde står i en tabell betyder det inte automatiskt att det är exakt.

Försök att vänta med avrundningen tills du har räknat klart. Om du avrundar efter varje steg kan små avrundningsfel byggas upp och ge ett felaktigt slutsvar.

Behåll därför så många siffror som möjligt i mellanresultaten. Om du måste skriva av ett mellanresultat kan du gärna behålla någon eller några extra siffror och först i sista steget avrunda till rätt antal värdesiffror.

Till exempel kan en uträkning ge mellanresultatet 3,846.... Om slutsvaret ska ha två värdesiffror är det bättre att fortsätta räkna med 3,846... och först på slutet avrunda svaret till 3,8.

Det viktiga är alltså: räkna först, avrunda sist.

Prefix används för att göra mycket stora eller mycket små tal enklare att skriva och läsa. I stället för att skriva 0,000001 m kan man skriva 1 µm, och i stället för 3000 m kan man skriva 3 km.

Det gör också storleken lättare att uppfatta direkt. När du ser 5 mm förstår du snabbare att det handlar om något litet än om det står 0,005 m.

Prefix ändrar alltså inte själva storheten. 1 km och 1000 m är exakt samma sträcka, bara skrivna på olika sätt.

När enheten är upphöjd måste även omvandlingsfaktorn upphöjas. Eftersom 1 cm = 0,01 m blir 1 cm² = (0,01 m)² = 0,0001 m².

För volym blir effekten ännu större. 1 cm³ = (0,01 m)³ = 0,000001 m³.

Det är därför man inte bara kan flytta decimaltecknet lika många steg som för en vanlig längd. Vid area påverkar prefixet två dimensioner och vid volym tre dimensioner.

Välj oftast ett prefix som gör talet lätt att läsa och som undviker väldigt många nollor. Till exempel är 4,2 km oftast tydligare än 4200 m, och 3,5 mm tydligare än 0,0035 m.

Det finns inte alltid bara ett rätt sätt att skriva svaret. 2500 m, 2,5 km och 2,5 × 10³ m beskriver samma längd.

I en uppgift ska du däremot följa den enhet som efterfrågas. Om frågan säger att svaret ska anges i meter ska du använda meter även om ett annat prefix hade varit smidigare.

Fjäderkonstanten k beskriver hur styv en fjäder är. En stor fjäderkonstant betyder att det krävs en stor kraft för att förlänga fjädern en viss sträcka, medan en liten fjäderkonstant betyder att fjädern är lättare att dra ut.

Om en fjäder till exempel har k = 100 N/m betyder det att det krävs 100 N för att förlänga den 1 meter, så länge Hookes lag gäller.

Enheten är N/m, alltså newton per meter.

Hookes lag beskriver hur mycket fjädern har förändrats jämfört med sin ursprungliga längd. Därför använder man förlängningen, inte fjäderns totala längd.

Om en fjäder är 20 cm lång från början och blir 25 cm lång när man drar i den är förlängningen 5 cm, inte 25 cm.

Det är alltså förändringen i längd som skapar fjäderkraften.

Nej. De är lika stora bara när vikten är i jämvikt, alltså när den är stilla eller rör sig med konstant hastighet.

Om vikten accelererar måste den resulterande kraften vara större än noll. Då är fjäderkraften och tyngdkraften inte lika stora.

När en vikt har hängt stilla en stund gäller däremot att fjäderkraften uppåt är lika stor som tyngdkraften nedåt.

Tyngdkraften pekar alltid rakt nedåt, men på ett lutande plan är det oftast enklare att tänka i två riktningar: längs planet och vinkelrätt mot planet.

Delen längs planet är den som försöker få föremålet att glida nedför. Delen vinkelrätt mot planet trycker föremålet mot underlaget och hänger ihop med normalkraften.

Genom att dela upp tyngdkraften på det sättet blir det mycket enklare att se vilka krafter som påverkar rörelsen längs planet.

Friktionskraften pekar alltid åt det håll som motverkar glidningen eller den glidning som skulle ha skett mellan ytorna.

Om ett föremål glider nedför ett lutande plan pekar friktionen därför uppför planet. Om du i stället försöker dra föremålet uppför planet kan friktionen peka nedför.

Man ska alltså inte lära sig att friktion alltid pekar uppför eller nedför. Fråga i stället: åt vilket håll försöker föremålet glida? Friktionen pekar åt motsatt håll.

Om vi antar att friktionen beskrivs med samma friktionskoefficient för båda föremålen spelar massan inte någon roll för vinkeln där glidningen börjar.

Ett tyngre föremål får visserligen större kraft nedför planet, men det får också större normalkraft. Då blir den maximala friktionskraften större i samma proportion.

Därför tar massan ut sig när man jämför krafterna. Det är främst planets vinkel och friktionskoefficienten som avgör när föremålet börjar glida.